Frustration
Klimatvård och min sjukdom.
den här resan är sjukt frustrerande. Jag har aldrig varit så glad över att va här och aldrig heller behövt den så mycket. Jag är så sjukt fokuserad och inställd denna gång, men ändå är det nåt som gnager inom mig. det har gått en vecka och jag är inte i närheten av att vara utläkt, jag tror inte det har hänt förut. och paniken inom mig växer. Och det gör det inte bättre. Helvete. Sluta stressa noomi är det enda hjärnan tänker. Det här är mitt år. Vill så gärna. Vill bara vara normal för en dag. Har aldrig haft så ont i lederna heller som jag haft här. På morgnarn kommer jag knappt upp, kan knappt gå i trappor, har jag suttit en stund får jag ont, ligger jag ner får jag ont. Jag grät. Jag grät igår för att jag råkade ta i för mycket. Ska det vara såhär resten av mitt liv? Jag älskar det här
stället och jag älskar människorna. Jag växer så mycket som människa när jag är. Jag lär mig att jag faktiskt haft ganska mycket tur i oturen. Men ska alltid va så stark. Vill bara va utläkt, vill inte att varenda jävel ska titta, stirra, peka på mig längre.
Jag har iallafall stöd. Jag har fina människor runtomkring Mig. Måste lära mig att se det fina inte bara det dåliga om mig själv. Jag är bra. Jag är fin och jag förtjänar bättre.
I slutändan handlar det alltid om dig. Att jag fortfarande tänker på dig. Att jag fortfarande undrar hur du mår. Ett avslut. Kanske skulle sätta en punkt. Undrar när hjärtat ska börja lyssna på hjärnan?
